Så är det dags att börja avveckla julhelgen och det nya året har redan blivit 7 dagar gammalt.
Det går så fort så fort allting. Tonåringen har skolstartsångest och mannen och jag har liiite jobbångest. Jag tycker bra om vardagen, allt rullar på bättre då tycker jag.
Även om min ledighet från anställningsjobbet har varit skön och tiden har jag lagt på att fira jul och jobba i ateljén.
Har färdigställt en triptyk som kommunen har köpt in till ett demensboende. Det är den andra utsmyckningen på kort tid som förhoppningsvis kommer glädja boende som lider av demens. Det gläder mig väldigt mycket och jag har vävt in mycket glädje och kärlek i målningarna så jag hoppas att det ska spridas till dem som behöver.
Jag fick själv en av de finaste presenter jag någonsin fått den här julen.
Yngste sonen var väldigt orolig i höstas då han skulle börja på särskolegymnasiet Gripen här i Nyköping. Vi pratade om vad som gnagde och en av sakerna var att han var orolig över att behöva bygga en möbel.
Det är ett av projekten eleverna har, att välja en enklare IKEA-möbel och montera och måla den. Han var inte sugen alls på det.
– Hur gör man det? Jag kan ju inte sånt heller.
Men så i julas kommer han med en stor IKEA-kasse, och i den en jättefin vit pall som han hade gjort och nu gav till mig.
-Här får du mamma, den kan du sitta på i ateljén när du målar.
Rörd är väl bara förnamnet, jag blev sådär glad på riktigt ni vet, och jag kunde se hur stolt han blev.
Pallen är den bästa pall jag någonsin har haft, kommer alltid att använda den såklart.
Precis som alla fina små gåvor jag fått under åren av båda sönerna, äldste sonen hade för många år sedan i skolan tovat ett hjärta som skulle hänga runt halsen, och det gav han till mig. Jag blev lika rörd då och satte genast på mig detta vackra. Problemet var bara att det kliade något så infernaliskt att jag blev helt flammig och såg ut som om jag drabbats av någon suspekt sjukdom, så det har nu blivit mer en väggdekoration, en mycket kär sådan.
Allt gott/Lena
